fredag/lördag, natt
Precis hemkommen från middag med trevligt sällskap (och vin) hos min bror som fyller 35 idag.
Åt lasagnette och bröd med massa vitlökssmör så min morgonandedräkt imorgon kommer nog inte vara en tia.
Massa prat och ett par glas vin och jag känner mig återigen behaglig trots den, enligt mig själv, inte trivsamma situation jag sitter i.
Tycker inte riktigt om min livssituation för tillfället.
Händer massa dåliga saker, massa sjukdomar och dödsfall omger mig fullständigt och mitt mentala tillstånd är minst sagt instabilt. En tjej på jobb var imponerad att jag ens var där och jobbade "redan" när jag berättade om de senaste 3 månaderna (om vi ska vara såna så jobbade jag 2 veckor efter en av de största katastroferna som kan hända en liten tjej på 19 år).
Andra är inte det minsta imponerade, tror de flesta tror att allt är ok nu bara för att man sätter på "men det är helt ok, jag lovar-facet" på morgonen. Det är inte ok.
Mitt immunförsvar är helt nerbrutet för jag har noll motståndskraft kvar i min kropp, känns som hela jag är fylld med sorg och dåligt samvete.
Dåligt samvete som VERKLIGEN inte är befogat. Jag får dåligt samvete för att jag mår dåligt mentalt (vilket är jävligt befogat), jag får samvete för att jag hostar (vilket jag verkligen inte kan hjälpa) så jag håller på att spy (och har gjort sen två veckor tillbaka och varje morgon när jag vaknar tycks det vara ännu värre än dagen innan).
Jag har dåligt samvete för det känns som att jag sviker folk och sätter folk i skiten hela tiden.
Dåligt samvete som jag inte förtjänar och som jag inte behöver i nuläget.
Jag är så trött på allt, nu blev det verkligen ett spit it out inlägg men jag är SÅ jävla trött på allt. Jag är trött på krav och press och ekonomin som kraschar och skulder som måste betalas och att jag aldrig känner mig riktigt glad och inte har skrattat eller lett (hur man böjer ordet "le" har jag ingen aning om men ni fattar) hjärtligt och ärligt på flera flera veckor (observera att jag menar i nyktert tillstånd), trött på att inte ha en anledning att gå upp ur sängen på morgnarna (detta känns jätteotacksamt att säga, för jag har mycket fint i mitt liv med. Dock har det som hänt tagit upp för mycket av hela mig själv, både fysiskt och psykiskt, men ni som är mina vänner hoppas jag verkligen förstår (och ni har dessutom sett mig i mina värsta stunder)).
Ytterliggare en kommentar idag om mina tappade kilon. Kom hem till min bror och han granskar mig uppifrån och ner och säger "du har gått ner i vikt" och sen påpekade han att mina tights inte alls borde få kallas tights eftersom de inte sitter tight längre. Har fått några kommentarer också om att jag måste äta upp mig lite.
Andra hade kanske blivit glada att få höra att de blivit smala, och hade allt varit som det skulle i mitt liv hade jag nog blivit det också, men nu tycker jag inte om det. Jag tycker inte om att jag kan ligga i flera dagar och bara trycka i mig godis och skitmat och allt möjligt utan att det händer någonting (det kunde jag INTE göra innan, åt jag pizza en dag och chips dagen efter märktes det direkt på kläderna). Jag har tappat massa kilon av helt fel anledning och därför tycker jag inte om det. Inte roligt heller när inga byxor passar längre, allt sitter halvpösigt och drar jag inte ihop midjan med skärp så sitter byxorna 15cm längre ner efter 2 minuter.
Det är drygt och jag har inte direkt råd att köpa mig en ny garderob.
Allting kostar. Får inte in en ordentlig månadslön förrän om knappt en månad och denna månaden har jag redan betalt räkningar på 2000:-, bilservice 1600:-, mediciner 700:-, läkarbesök 420:- och är skyldig mamma 2400:- (för att jag inte hade råd att köpa nya vinterdäck själv som jag dessutom fick reducerat pris på), även bilförsäkringen är jag skyldig mamma, är skyldig sandra sen mallis- och ölandresorna och skyldig mig själv 9000:-
Stackare som behöver läsa om mitt misserabla liv, men jag behövde skriva av mig. Förstår verkligen om ni inte orkat läsa hela. Och snälla tyck inte synd om mig för det gör bara det hela värre.
Åt lasagnette och bröd med massa vitlökssmör så min morgonandedräkt imorgon kommer nog inte vara en tia.
Massa prat och ett par glas vin och jag känner mig återigen behaglig trots den, enligt mig själv, inte trivsamma situation jag sitter i.
Tycker inte riktigt om min livssituation för tillfället.
Händer massa dåliga saker, massa sjukdomar och dödsfall omger mig fullständigt och mitt mentala tillstånd är minst sagt instabilt. En tjej på jobb var imponerad att jag ens var där och jobbade "redan" när jag berättade om de senaste 3 månaderna (om vi ska vara såna så jobbade jag 2 veckor efter en av de största katastroferna som kan hända en liten tjej på 19 år).
Andra är inte det minsta imponerade, tror de flesta tror att allt är ok nu bara för att man sätter på "men det är helt ok, jag lovar-facet" på morgonen. Det är inte ok.
Mitt immunförsvar är helt nerbrutet för jag har noll motståndskraft kvar i min kropp, känns som hela jag är fylld med sorg och dåligt samvete.
Dåligt samvete som VERKLIGEN inte är befogat. Jag får dåligt samvete för att jag mår dåligt mentalt (vilket är jävligt befogat), jag får samvete för att jag hostar (vilket jag verkligen inte kan hjälpa) så jag håller på att spy (och har gjort sen två veckor tillbaka och varje morgon när jag vaknar tycks det vara ännu värre än dagen innan).
Jag har dåligt samvete för det känns som att jag sviker folk och sätter folk i skiten hela tiden.
Dåligt samvete som jag inte förtjänar och som jag inte behöver i nuläget.
Jag är så trött på allt, nu blev det verkligen ett spit it out inlägg men jag är SÅ jävla trött på allt. Jag är trött på krav och press och ekonomin som kraschar och skulder som måste betalas och att jag aldrig känner mig riktigt glad och inte har skrattat eller lett (hur man böjer ordet "le" har jag ingen aning om men ni fattar) hjärtligt och ärligt på flera flera veckor (observera att jag menar i nyktert tillstånd), trött på att inte ha en anledning att gå upp ur sängen på morgnarna (detta känns jätteotacksamt att säga, för jag har mycket fint i mitt liv med. Dock har det som hänt tagit upp för mycket av hela mig själv, både fysiskt och psykiskt, men ni som är mina vänner hoppas jag verkligen förstår (och ni har dessutom sett mig i mina värsta stunder)).
Ytterliggare en kommentar idag om mina tappade kilon. Kom hem till min bror och han granskar mig uppifrån och ner och säger "du har gått ner i vikt" och sen påpekade han att mina tights inte alls borde få kallas tights eftersom de inte sitter tight längre. Har fått några kommentarer också om att jag måste äta upp mig lite.
Andra hade kanske blivit glada att få höra att de blivit smala, och hade allt varit som det skulle i mitt liv hade jag nog blivit det också, men nu tycker jag inte om det. Jag tycker inte om att jag kan ligga i flera dagar och bara trycka i mig godis och skitmat och allt möjligt utan att det händer någonting (det kunde jag INTE göra innan, åt jag pizza en dag och chips dagen efter märktes det direkt på kläderna). Jag har tappat massa kilon av helt fel anledning och därför tycker jag inte om det. Inte roligt heller när inga byxor passar längre, allt sitter halvpösigt och drar jag inte ihop midjan med skärp så sitter byxorna 15cm längre ner efter 2 minuter.
Det är drygt och jag har inte direkt råd att köpa mig en ny garderob.
Allting kostar. Får inte in en ordentlig månadslön förrän om knappt en månad och denna månaden har jag redan betalt räkningar på 2000:-, bilservice 1600:-, mediciner 700:-, läkarbesök 420:- och är skyldig mamma 2400:- (för att jag inte hade råd att köpa nya vinterdäck själv som jag dessutom fick reducerat pris på), även bilförsäkringen är jag skyldig mamma, är skyldig sandra sen mallis- och ölandresorna och skyldig mig själv 9000:-
Stackare som behöver läsa om mitt misserabla liv, men jag behövde skriva av mig. Förstår verkligen om ni inte orkat läsa hela. Och snälla tyck inte synd om mig för det gör bara det hela värre.
Kommentarer
Trackback
