paperhearts

självinsikt:

jävlar vad man förändras.
fast allting går så fort så det är inte förrän man liksom har lite tid över då man inser att man faktiskt har förändrats skitmycket. känns som att man trampar på i samma fotspår hela tiden, men sen när man då stannar upp fattar man att man faktiskt kommit nånstans.

mognad.

man står mer för den man är. börjar väl hitta den man är antar jag. djupt.
jag vet iaf att jag är inte lika bakåtsträvande längre, det som har hänt har hänt och det finns inte en chans att man kan ändra på det så varför försöka. och varför förneka, alla gör sina misstag och visst, man kan ångra det tills man dör, men det är far mycket bättre att stå för det, det lär man sig mer av.
då är det ju bara så att man inte gör om samma skit igen.

man lägger dessutom mer vikt på saker som är värda det.
orkar inte vara bitter, tänker inte gå runt och hata eller tycka väldigt illa om folk. eller visst, det finns ju folk som kan gå en på nerverna (har dom inga såna just för tillfället) men det är inte värt att lägga massa energi på så jag gör inte det.
tycker det är bättre att sikta på att göra allt så roligt som det går (låter som en mammig klyscha, men det är så), vara glad och bjuda på sig själv istället för att stänga inne sig själv i en bubbla och inte kunna se utanför. hatar när folk är så trångsynta och bestämda på att deras sätt att se allting är rätt.
jag har sett utanför bubblan väldigt mycket på sistone och är så glad att jag gjort det för det har förändrat mig.

antar att jag vill säga att jag är nöjd. och med alla "man" menar jag egentligen "jag".
hade dock gärna haft en person av det manliga slaget att kela med och som kunde hålla handen ibland. speciellt eftersom min säng är gjord för två personer. men kolla mig, är inte bitter för detta, utan vet att när det kommer så kommer det :) men det får gärna dyka upp nån snart.

godnatt.