paperhearts

ytterliggare en rastlös dag tickar förbi. så tröstlöst.
har klippt mönstret till studentklänningen, ska klippa tyget senare idag.

tänkte att jag skulle rabbla lite om nu.
sånt där tomt prat om jämförelse eller nåt, jag vet inte riktigt, men det brukar aldrig hänga ihopa.

läste igenom alla mina gamla dikter, där är hur mycket som helst, och jag minns inte ens vem alla handlade om, fast det var så självklart då. nu får jag gissa mig till det.
på beskrivningen har jag ibland skrivit första bokstaven i hans namn, och ändå fick jag tänka efter.

saker är minst sagt annorlunda.
det är 4 år sen den sommaren. otroligt att jag fortfarande tänker tillbaka på det.
det är 5 år sen jag drack sprit för första gången, och nu dämpar man allt man kan och lever för fredagarna då man är villig att kasta ut alla sina pengar på några timmars dimma blandat med cigarettrök och något oseriöst hopp om kärlek som ändå bara mättar för en kväll.
allt är så oseriöst nuförtiden.

jag skrev när jag var en villrådig 16-åring om att det är bara 2 år tills man är 18 och snart har man fotot på körkortet.
jag minns vilken ångest jag hade på den tiden, ville inte bli vuxen, ville hellre krympa och bli barn och bekymmerslös igen.
nu sitter jag här, fyller 19 om ett par månader och har körkortet inom ett par veckors räckhåll.
jag vet fortfarande inte vad jag vill.

jag har inte tillräckligt mycket självdisciplin för att ta tag i skolan de få månader som är kvar, men jag blir arg över rastlösheten här hemma.
jag är förjävla lat, (rolf har påpekat detta för mig oräkneliga gånger så det har jag verkligen insett, förstått och accepterat) men vill samtidigt att allt ska gå så fort som möjligt. inget tålamod.
jag är som min bror, han tittade på tv på folk som åkte skidor och bara för att han sett dom göra det var han 100% övertygad om att han också kunde det, när han sen var ute i backen och trillade blev han askalasförbannad och ville inte åka mer.
otroligt att man kan lura sig själv sådär.

fast det har jag alltid vetat, det är alltid lättast att lura sig själv.
jag vet inte hur många gånger jag gjort det, men det krävs fler än två händer för att räkna.


det är ganska jobbigt nu, för en liten del av mig vill gå tillbaka till hur saker och ting har varit. gå tillbaka till den gamla madde.
men en större del av mig vill glömma allt som hänt och börja om från början. typ som dom gör i heroes, den mystiske mörkhyade killen som inte pratar kommer med händerna mot ditt ansikte, sen har man två små streck i nacken och minns ingenting.
ingen del av mig alls vill ha det som det är nu.

/madi